dansa, fastän

Det slog mig, det här med att man aldrig kan veta helt säkert hur det blir med livet och det där.
Jag har insett att det inte alls blev som jag tänkte.


Jag började gymnasiet med ett brinnande dansarhjärta. Nu börjar det på riktigt. Äntligen får jag göra det som är allra roligast. Jag får dansa varenda dag. Jag brann verkligen. Sen någonstans på vägen så falnade elden. Snart var det bara en slags glödbädd kvar. Nånstans på vägen bestals jag på passionen. Jag utvecklades inte så mycket som jag ville. Jag kände att jag stod och dansade på samma ställe hela tiden, jag tog mig aldrig framåt, inte ens i sidled.
När det var dags att tänka på tiden efter gymnasiet var det självklart att jag skulle söka vidare inom dans. Det var i alla fall vad jag trodde, och det som alla runt mig förväntade sig av mig. Jag sökte bara en skola. En danshandledarutbildning som jag trodde var det rätta för mig. Jag åkte på intagningsprov, gjorde mitt allra bästa och var nöjd med min prestation. Trots det så kändes det inte bra. Något sa mig att det inte var där jag skulle finnas. Skolan kändes inte klockren, inte lärarna heller.
Tydligen gjorde jag ett tillräckligt bra intagningsprov för att komma in på utbildningen. Men jag brann inte längre. Glödbädden hade också nästan slocknat. Det som fanns kvar av mitt brinnande dansarhjärta var numera mest bara aska. Jag tackade nej till utbildningen. Jag hade i samband med att jag sökte dansutbildningen också sökt Bibellinjen på Södra Vätterbygdens Folkhögskola. Egentligen hade jag nog bara sökt den ifall jag inte skulle komma in på dansutbildningen. Söka jobb fanns inte på min karta så jag tackade ja till Bibellinjen, och det är ingenting jag ångrar.
Året på berget i Jönköping blev ett av de bästa i mitt liv. Jag har aldrig brottats så med mig själv, med min tro och med mina känslor. Samtidigt fick jag vänner för livet som jag är evigt tacksam att jag fick spendera min vardag med. Första halvåret på folkhögskolan vände jag också ryggen till dansen helt. Jag tog inte många danssteg. Det var underligt. Jag som alltid dansat och trott att det skulle vara min framtid blev någon helt annan än ”hon som dansar”. Året på bibellinjen ledde mig också fram till beslutet att söka ungdomsledartjänst i församling. Det blev mer och mer klart för mig att det var det jag skulle göra och det fanns egentligen inget annat alternativ än att följa med. Jag hamnade i Alingsås Missionsförsamling där jag nu arbetat i sex månader. Det känns helrätt och jag ångrar det inte för en sekund.

Dansen då, hur blev det med den? Jo, jag tog en klass i veckan under den andra terminen på folkhögskolan och det tändes en liten eld igen. Numera har jag privilegiet att få leda en dansgrupp i kyrkan där jag jobbar, det kanske blir fler. Vem vet. Elden är tillbaks, inte lika stor och sprakande som förr, men den finns där och fyller sin funktion. Den värmer och den lyser upp, alldeles behagligt mycket.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s