Lucka 4: När jag kände mig ledsen

IMG_0321.JPG

Denna bild är tagen under en promenad väldigt tidigt i år. Jag var tidig till min samtalsterapeut och passade på att ta en promenad innan vår session skulle börja. Under denna tiden bar jag på mycket bitterhet, sorgsenhet och ilska över olika saker. Över hur människor sårat mig, över hur jag inte tagit hand om mig själv och över hur jag misslyckats. Men också en tacksamhet över att det fanns människor som sa stopp, som drog tag i mig innan det var för sent.

Lucka 1: En dag jag aldrig glömmer.

Jag tänker vara med i Emily Dahls julkalender i år. Kanske kommer det upp bilder varje dag, kanske inte.

Dagens lucka handlar, som rubriken säger, om en dag från det gångna året som jag aldrig kommer att glömma.

IMG_2340.JPG

Denna bild tog jag en dag i augusti på den vackra ön Sao Miguel som tillhör Azorerna. Vi var där i två veckor på bröllopsresa, typ ett år i efter bröllopet.
Bilden föreställer en vulkankrater där sjön (sjöarna) i den kallas Tvillingsjöarna. Vi var ute och vandrade längs kanten på kratern, med Tvillingsjöarna nedanför oss på ena sidan och ett stup rakt ner mot Atlanten på andra sidan.
Jag har nog aldrig tidigare upplevt en sådan storslagen naturupplevelse och kände en enorm tacksamhet över att vi hade möjlighet att åka på en sådan resa där vi kunde uppleva något sådant här.

Söndagens blogginlägg i Alingsås Tidning

Detta är mitt sista inlägg i AT-bloggen. Det har varit en vecka full av jobb, men när ens jobb är att träffa ungdomar och planera en iGod-kväll för dem så är det nästan bara roligt. Hur ser kommande veckor ut då? Jo, nu går vi snart in i slutspurten av terminen. Det innebär konfaläger, scouthajk, konfirmation, dagläger och tonårsläger med allt vad det innebär. Hektiskt, många nätter hemifrån och konstant trötthet till följd av alldeles för lite sömn. Men jösses vad roligt det är.

Läger är något alldeles speciellt och inget är det andra likt. Att på det sättet få leva tillsammans med konfirmander, scouter eller tonåringar är något alldeles extra. Man kommer varandra nära, får bra samtal, delar helt enkelt livet under några dygn. Att du sedan får jaga samma personer i säng eller får säga åt dem att vara tysta under andakten tusen gånger gör egentligen inte så mycket.

Efter kommande fullspäckade lägermånader får jag några veckors välförtjänt semester innan det är dags för nästa läger. 1-9 augusti är det ett stort riksscoutläger i Loo som heter Trampolin. Flera tusen scouter kommer att samlas för att leva lägerliv under nio dagar. Ett sådant läger går ju bara inte missa!

Sedan slutar jag min tjänst i Missionskyrkan i slutet av augusti. Jag kommer att lämna över stafettpinnen till någon ny ungdomsledare som får ta över. Jag höll på att skriva att jag lämnar över ungdomarna också, men det går ju inte. Under tiden jag jobbat här har mina barn och ungdomar fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta som jag tror att de för alltid kommer att behålla. Jag har fått lära mig så mycket av dem, från minsta söndagsskolebarn till hormonstinn tonåring.
Den här tjänsten är verkligen ett privilegium och jag är så tacksam för att Gud satte mig här i Alingsås.

I augusti är det dags för mig att ta nya vägar i livet. Jag kommer att bli en liten fru och jag ska börja plugga till förskollärare om allt går som jag tänkt. Men vi lämnar inte Alingsås, tänk att man kan bli så förälskad i en stad och i ett sammanhang. Alingsås Missionsförsamling blir inte av med oss allt för lätt.

Gud välsigne dig som följt med mig under denna vecka, och har du inte fått nog hittar du mig på http://www.annaevelina.wordpress.com eller i Missionskyrkan såklart.

Lördagens blogginlägg i Alingsås Tidning

Klockan är just nu 01:00. Jag har precis kommit hem efter en sjukt bra kväll. Sjuk därför att jag i morse vaknade med sprängande huvudvärk, ont i halsen och lätt snurrig i huvudet, men samtidigt bra för att jag fick tillbringa kvällen på mitt jobb tillsammans med ungefär 270 personer. Då är det lätt att koppla bort att det bästa för en vore att ligga hemma i sängen och krya på sig. För det var en fantastisk afton.

Lovsång som nästan lyfte taket på Missionskyrkan. En predikan om nattvard som letade sig in i mig och fick mig att ännu mera förstå vad nattvarden går ut på. Jag hade efter den predikan det stora privilegiet att faktiskt få dela ut nattvard till alla dessa ungdomar. Vi delade gemenskapen med Jesus och med varandra genom att dela måltiden tillsammans.

Att vi sedan fikade ihop och fick lyssna till riktig skönsång med JTR gjorde inte kvällen direkt sämre. Många tonårshjärtan smälte när de där tre killarna började sjunga.
Det är svårt att känna sig annat än nöjd efter en sådan här kväll. Trots att jag nu såhär på natten känner hur hängig jag är till följd av huvudvärken från det där brinnande stället är jag glad över att jag fick vara med och göra denna kväll möjlig. Tillsammans med en hel drös frivilliga krafter såklart, tack för all er hjälp!

Min bön innan jag nu strax ska sova är att de ungdomar som fick möta Jesus idag ska få se tillbaks på den här kvällen som en start, en nystart eller bara en kväll där Jesus blev ännu mera konkret.

Klockan börjar närma sig 01:15 och jag borde verkligen sova.

Tack Gud för mitt jobb, de ungdomar som var på iGod ikväll och för att din kärlek aldrig tar slut. Amen!

Fredagens blogginlägg i Alingsås Tidning

Det drar ihop sig. Snart är det dags för iGod! Om några timmar kommer det församlingsmedlemmar hit som ska hjälpa till i köket. De kommer att mätta magarna på hungriga tonåringar genom att servera tacos och fika. Det är en viktig uppgift och jag är så tacksam för att de vill vara med i vårt tonårsarbete. Det är fint ändå, att det finns vuxna som lägger en fredagskväll på att servera tacos.

Det är det som det innebär att vara församling. Att ställa upp för varandra. Min församling består av ungefär 650 medlemmar. 650 personer med olika ursprung, uppväxt, erfarenheter och livshistorier. Det finns inte många ställen i samhället där vi träffas över åldersgränserna på det sätt som vi gör i kyrkorna.

Igår fick jag till exempel sitta med på Stugträffen. Vi kan väl säga att jag sänkte medelåldern ganska rejält där. Men på hur många ställen har jag möjlighet att sitta och prata och skratta med sådana som Elsa, Henry och Tord? Sådana plattformer är ovanliga.

På alla gudstjänster i kyrkan finns nästan alla åldrar representerade, från den minsta bebis till den som levt otroligt länge. Alla har vi en sak gemensamt, tron på Jesus som vår klippa, vän och räddare.

När jag precis började jobba här målade jag upp hela kyrkans verksamhet. Ett A4-papper räckte inte. Det fanns så många smågrupper och verksamheter jag inte hade någon aning om existerade. En församling är ett enormt maskineri som fungerar tack vare att det finns många personer som vill engagera sig i andra människor.

Till exempel har vi ett internationellt stickcafé på torsdagar som är välbesökt, växande och enormt värdefullt för de kvinnor som kommer dit vecka efter vecka. Det är en verksamhet som drivs helt ideellt, underbart! Detta är bara ett exempel på hur bra en församling kan vara.

Det är verkligen ett privilegium att få vara en del av den familj som kallas församling. En familj full av bröder och systrar, i olika åldrar där Gud är vår pappa.

Torsdagens blogginlägg i Alingsås Tidning

Det börjar närma sig iGod. I morgon klockan 19:00 smäller det i Missionskyrkan. Vi kommer att ha en helkväll med ungdomsgudstjänst, iFika och musikcafé med bandet JTR.

Jag ser alltid mycket fram emot iGod-kvällarna som vi anordnar två gånger per termin. Det är mycket arbete, att hålla gudstjänst, konsert, fika, kökspersonal, möblering, bön och affischer i huvudet samtidigt. Men belöningen är så mycket större. För dig som aldrig varit på ett ungdomsmöte kanske följande är svårt att föreställa sig. För dig som aldrig satt din fot i en kyrka eller som är helt emot allt vad kristen tro är, det jag skriver om måste vara helkonstigt.

Men jag vill berätta om hur fantastiskt det är att stå i en kyrksal full med tonåringar. Att stå i en kyrksal full med tonåringar som står upp och lovsjunger Gud ger mig behagliga rysningar i hela kroppen. Att få vara med och se unga människor ta steg närmare Jesus, närmare en personlig tro på den Gud som räddat mitt liv. Det är överväldigande underbart.

Det är en fin känsla att vi kan samla mellan 200 och 300 ungdomar från Alingsås och Vårgårda med omnejd som har en längtan efter Jesus. Tyvärr speglar inte antalet ungdomar på sådana här samlingar antalet ungdomar i kyrkornas ordinarie tonårsarbete. Det är svårare och svårare att dra ungdomar till kyrkan. Det blir svårare och svårare att nå ut med budskapet om Jesus till barn och unga i vårt land.

Utbudet av sysselsättningar en fredagskväll är ganska stort för en 15-åring idag. Och att hänga i kyrkan kommer inte i första hand för alla. Vi har sett många ungdomar, jag skickar ut över 80 sms varje vecka där jag informerar om vad vi hittar på i Missionskyrkan på fredag, passera in och ut ur våra dörrar.

Frågan för kyrkorna blir ofta hur man får dem att stanna kvar. Hur skapar vi en trygg miljö för dessa ungdomar? Hur fixar vi helgalna, roliga aktiviteter som gör att de vill komma? Hur sköna måste vi som ledare vara för att de ska vilja vara hos just oss?

Egentligen är alla dessa frågor ganska oviktiga. För meningen med att vara kyrka är att vi tror på Jesus. Och det är också det som vi kan erbjuda. Vi kan erbjuda roliga aktiviteter och schysst häng precis som vilken fritidsgård som helst, men vi har också Jesus att komma med.

Vi har något större, djupare och mer innerligt än bara gött häng. Det innebär dock att det är det som måste dra i ungdomarna, annars kan de ju lika gärna gå någon annanstans. Plattformen för att kunna umgås med Jesus, att få prata med och om honom behöver alltså vara det som i grunden får ungdomarna att komma hit.

Detta är dock inte vart vi befinner oss idag, men det är verkligen något vi önskar skulle ske. Att ungdomar kommer hit för Jesus skull och inte för den halvtokiga leken vi kommer att leka. Leken blir bara en bonus. Till dess får vi fortsätta leka Gladiatorerna och be för att Jesus ska drabba dessa ungdomar, på iGod, i deras vardag, en vanlig fredagskväll på tonår eller när de ränner omkring på stan. Det är till Jesus vi får vända oss!

Onsdagens blogginlägg i Alingsås Tidning

Jag tror att alla människor har någon slags förebild. När man är liten kan det vara en popidol, kommer man upp i tonåren är det kanske en skådespelare man är totalt tokkär i. När man sedan blir äldre så försvinner oftast idolgrejen, men jag tror att de flesta människor har någon man ser upp till. Någon som man anser säger kloka saker, handlar rätt, någon som en är god människa och så vidare.
Barn, men kanske framför allt tonåringar försöker ofta se ut som sina idoler. De vill köpa likadana prylar, dricka samma dricka, lukta likadant och ha likadana kläder. Inte konstigt att kändisar blir stenrika på att sätta sitt namn på en parfym när de vet att varenda tonåring vill lukta som dem.
Jag hade en sådan där idolperiod. Kanske framför allt när jag gick i lågstadiet. Då var det Spice Girls för hela slanten. Jag hade skivorna, tröjor med deras tryck på, affischer och det ena med det tredje. Jag tjatade till mig ett par likadana sportbyxor som Mel C hade, sådana där med knappar längs hela benen. Vi lekte Spice Girls, spelade in musikvideos och önskade oss mest av allt den rosa polaroidkameran med Spice Girls-tryck på.
Spice Girls- hetsen släppte ganska snart men ibland kan jag sakna det där euforiska i att vara så totalt uppslukad av något. Där kommer min längtan efter Jesus in i bilden. Jag vill vara totalt uppslukad av denna man från Mellanöstern. Inte så att jag skulle vilja ha t-shirts med hans tryck på eller inte ens en rosa polaroidkamera med hans autograf på, jag skulle istället vilja vara totalt uppe i jakten efter att bli som han. Jag skulle vilja vakna varje dag med längtan att få älska människor på samma sätt som han gjorde. Jag skulle i varje situation vilja ställa mig själv frågan: ”Vad skulle Jesus gjort?” Jag skulle vilja ha egenskapen att alltid se det goda i människor, att se människor för vilka de är istället för vad de gör. Jag önskar jag hade styrkan att alltid ställa mig på de svaga och utsattas sida. Sedan skulle det ju inte vara helt fel att kunna gå på vatten heller, men det känns inte som det viktigaste i sammanhanget.

Det är väldigt enkelt att längta efter dessa saker, och det stannar oftast vid en längtan utan att jag försöker göra något åt saken. Min bön är ofta att Gud ska ge mig rätt verktyg för att kunna bli mera lik Jesus. För det krävs mod att ställa sig på de svagas sida. Det krävs mod för att älska människor, och det krävs mycket om vi ska kunna se bortom människors handlingar. Men så är det ju också så att jag inte är mer än människa. Jag gör fel, dömer människor jag anser handlar fel i olika situationer, jag älskar inte alltid mina medmänniskor. Det är mänskligt att brista. Det är där vi måste be Gud om hjälp. Be om mod, ork och vilja att älska. Det är först då vi kan bli mer lika Jesus.